lördag 18 maj 2013

For every day that passes by

I start to think of it as a dream
and nothing that was for real,
I see the photos I see the cards
I see the challenge and the stars
I miss it all, was that all?

Xoxo
Your writingch

torsdag 9 maj 2013

Väl hemma en vecka senare

Ja då har man varit på hemmaplan i en vecka och fortfarande går drömmarna till världen under ytan.
Varje morgon vaknar jag upp lika besviken, varje morgon vill jag vända mig om och fortsätta drömma.

För ett år sedan drömde jag om att flytta utomlands och jobba med dykning i ett år, men tankarna på räkningar som finns här hemma med försäkringar och dylikt stoppade mig och det kändes bra att bara ta semester, ta certet och åka iväg och dyka ibland.

Riktigt så såg det inte ut när jag kom hem och väl hade tagit certet. Känslan av att stanna kvar och jobba kändes och känns starkare för varje dag som går. Sista kvällen i Sharm var jag, Ayman, Amr och Iain ute på marknad men lämnade den snabbt för att visa mig runt på de finaste ställena i staden.Vi var ute på en klippa och tittade ut över ett hav om slutet av mörker men upplyst av starka lampor från en båt med nattdyk som uppdrag till dykarna. Väldigt intressant och mysigt att sitta där och prata och se killarna tävlingsleka med min kamera för att få bästa "klipp"-bilden. Alla misslyckades ;-P . Grattis pojkar :-P

Det blev en fantastisk kväll med skoj och stoj, dykarshopar, sightseeing, middag, massa prat och bus.
Kvällen avslutas sent och ett Hejdå sägs till Iain och Amr med jättekramar och önskemål om att jag ska stanna kvar. Såklart fortsätter tankarna att snurra.

Väl tillbaka på hotellet har jag 2 ½ timme till Ayman kommer och hämtar mig till flyget, så jag tar en extra runda på terassen och njuter av värmen, ljudet och utsikten och tänker på de dagar jag spenderat och alla människor jag träffat. Trots allt kaos så var det en otrolig semester. Men kaoset var inte över!
När jag checkat ut och satt mig för att ta en tur på internet som underhållning och som strategi för att hålla mig vaken, så ber personalen mig att sätta mig på uteterassen då de ska spruta kemikalier mot insekterna inomhus. OKej säger jag och sätter mig ute. 20-30min senare kommer det människor utifrån som står i receptionen och pratar. Ok, tänker jag, jag måste ju på toa så jag tar mina grejer och går in. När jag kommer in på toan står det en tjej och hostar och får knappt luft. Hon gråter. Jag känner att något är fel i luften men bestämmer mig för att håll besöket kort. Hon frågar genom toadörren om jag pratar engelska, ja svarar jag och hon vill att jag ringer några samtal för hon får ingen luft och har panik och behöver hjälp. Min hals täpper till och jag ber henne snabbt öppna ytterdörren. Vi måste få luft. jag släpper alla grejerna kvar där inne, torkar och gör mig klar snabbt. hon håller upp dörren inifrån och jag ber henne snabbt gå ut. Hon vet inte vad det är som händer. Jag håller upp dörren tvättar händerna och ber henne följa med mig ut. Receptionspersonalen hinner uppfatta situationen och jag ber dem hämta mina saker. Efteråt kommer de ut och jag sitter och förklarar för henne om besprutningen av kemikalierna men att allt kommer att bli bra och hon kommer kunna gå och sola dagen efter. Jag undrar också hur länge hon har stått där. Hon har stått där en stund vilket förklarar hennes reaktion ännu mer. Jag ber henne andas genom näsan för att filtrera och få in luft och andas ut genom munnen. Det går bättre och bättre. Personalen pratar med oss och ger oss mjölk som är bättre än vatten. De ställer frågor om situationen och om vi behöver läkarvård. Jag säger nej för jag känner mig bra. Tjejen å andra sidan säger att hon kommer behöva träffa läkaren. Sen säger jag till henne att vi nu ska prata om annat för att inte fokusera så mycket på hennes lungor för att inte förvärra det. Vi pratar om hur länge vi har varit där och vad vi har gjort och vad hon gjorde innan hon gick in på toan på hotellet. Vi skrattar det hon orkar sen går hon iväg. Efteråt ser jag henne 30min senare med hennes mamma som är jätte orolig, såklart, och hennes mamma säger (översatt av hennes dotter som förklarar för henne att jag inte pratar ryska) att hon är jätte tacksam och tackar flera gånger för att jag tog hand om hennes dotter och var jätte glad att jag kom i det ögonblicket och fanns där och hjälpte henne. Självklart säger  jag  och tar glädjande emot tacksamheten. Det är klart jag hjälper henne, jag kunde ju inte överge henne :-) sen går de till läkaren. Strax innan jag åker ser jag henne och hennes mamma och pappa gå från läkaren och jag släpper allt för att få veta hur de gick och vad som sades. Allt skulle bli bra men att hon skulle fortsätta andas så. Hennes pappa tackar mig efteråt och har lite frågor och de vill ta lite uppgifter på mig vilket jag tyckte var okej :-)

Vi skiljs åt och Ayman kom och hämtade mig. Skrattandes över ödes ironi och över att livet aldrig slutar vara spännande berättar jag om mitt äventyr de sista få timmarna.

Ja, livet slutar då aldrig vara spännande det är då ett som är säkert :-) Man ska ju veta att man lever!

Dagen innan detta var jag och Hassán ute på promenad i SOHO bortanför hotellet. Väldigt trevlig promenad med en god vän med bra samtal och fortsatt delgivande om livet och dess frågor från dagarna innan.

Resan började 06.15 till Kairo för att sedan fortsätta till Köpenhamn och Stockholm.
Väl i Kairo åt jag frukost på uppcrust, Köpenhamn bjöd på trevligt flygsällskap av två backpackers som varit ute i 4månader, Australien, nya zeeland, australien, bali, malaysia, thailand och kambodja. Vi pratade, skrattade och delgav om våra resor och äventyr. Vi var även överens om att att höra svenska igen var ganska märkligt men ganska skönt för omväxlingsskull. De hade dödsångest över att vara tillbaka då värmen var en drastisk skillnad. 45-15....groteskt ;-P Jag kunde inte annat än att hålla med! Vi funderade starkt över att vända  planet någon annanstans.

Det här med språk är ju ganska intressant också . När man åker med någon har man alltid svenskan med sig och svenskan då blir inte lika märklig. Men som nu när jag har åkt själv har jag inte pratat svenska en sekund om det inte har varit på skype med mamma eller alex. utöver det har arabiskan och engelskan varit de enda språken närmast mig. (förutom all ryska överallt) Svenskan för mig vart konstig att prata och skriva efter att genomgående ha pratat engelska och försökt lära mig arabiska i två veckor. Det tog en liten stund att komma tillbaka. Efter två veckor kunde jag börja höra ämnet i vad t ex Ayman och Amr pratade om några tillfällen eller när Ayman hade en diskussion med några vakter. Riktigt häftigt! Men förstå språket gör jag inte ännu men jag jobbar på det! Men att kunna avläsa vad ämnet var redan efter två veckor var riktigt spännande! Men jag antar att det är så :-)

Nä Nu ska jag och Zalt titta på matchen mellan Sverige och Kanada! GO SVERIGE! :-D


Ta hand om er alla! Mer berättelse om själva dyken kommer senare ;-)


XOXO
Your WritingCh